Att ge stöd för att konvertera äldre bilar för körning på biobränslen är ett ineffektivt sätt att minska klimatpåverkan från trafiken som i värsta fall kan innebära ökning av andra utsläpp än koldioxid. Enkelt uttryckt så motsvarar de reglerade avgasutsläppen (miljö- och hälsopåverkande) från en sjuttiotalsbil de från hundra nya personbilar. Detta har medfört att de lokala utsläppen hittills minskat med ca 20% under en 20-årsperiod.
Som exempel på minskning av avgasutsläppen ser vi i tabellen nedan hur avgaskraven för reglerade emissioner från bensindrivna personbilar skärpts från 1976 till idag.
År Koloxid Kolväten Kväveoxider (g/km)
1976 (A10-kraven) 24,2 2,1 1,9
2010 (EU5) 1 0,1 0,06
Observera att testmetoderna ej är identiska och att jämförelsen ej är direkt jämförbar men visar storleksordningen.
Under de senaste 30 åren har dessutom bränsleförbrukningen och därmed koldioxidutsläppen minskat med 30 % för genomsnittliga nya bilen. Den genomsnittliga bränsleförbrukningen har under denna period sänkts från 10,2 l/100km till 6,7 l/100km samtidigt som koldioxidutsläppen sänkts från 244g/km till 165 g/km.
Genom att subventionera konvertering av äldre bilar för drift på förnybara bränslen riskerar vi att konservera en gammal bilpark (en av Europas äldsta). Istället bör vi fortsätta att uppmuntra en föryngring av bilparken mot energieffektivare bilar som i många fall redan från början är konstruerade för körning på biobränsle.
Dagens regelverk för efterkonvertering ställer dessutom inga krav på reglerade emissioner (miljö- och hälsopåverkande) för bilar äldre än 1993 års modell. Detta medför att man inte har någon kontroll alls på vad som händer med emissionerna vid efterkonvertering av dessa äldre fordon.
Dessutom motverkas trafiksäkerhetsutvecklingen och försvårar möjligheten att uppnå ”Nollvisionen” och dess etappmål. Genom att istället fortsätta att premiera utbytet av bilparken mot nya bilar med högre krocksäkerhet och nya aktiva säkerhetssystem minskar antalet dödade och svårt skadade i trafiken.