Det förekommer tre olika uppgifter om koldioxidutsläppen från nyregistrerade bilar.
För första halvåret i år var dessa (gram koldioxid per kilometer) 174, 153 och 140. Detta kan verka förvirrande, så här kommer en sammanställning av vad de olika siffrorna står för.
Klimatkonventionsmetoden
Den lägsta – 140 gram/km – innebär att koldioxidutsläppen från nya bilar mäts på samma sätt som alla andra koldioxidutsläpp enligt den metod som föreskrivs av FN:s klimatkonvention och som används av bl a FN:s klimatpanel (IPCC). Det innebär att endast fossil koldioxid räknas och att utsläppen räknas där de sker. Koldioxid som orsakas vid förbränning av biomassebaserade bränslen anses inte ge några nettoutsläpp av koldioxid utan ingår i ett naturligt kretslopp.
Livscykelmetoden
Den näst lägsta siffran – 153 gram/km – innebär också att enbart koldioxid med fossilt ursprung mäts. Dock används ett livscykelperspektiv där fossila utsläpp i samband med produktionen av biomassebaserade bränslen räknas in i bilarnas utsläpp.
Kolekvivalentmetoden
Den högsta siffran – 174 gram/km – erhålls genom att även biomassebaserade bränslen anses ge koldioxidutsläpp. Dessa läggs ihop med de fossila koldioxidutsläppen. I praktiken sker detta genom att etanolbilar mäts vid ren bensindrift och gasbilar vid ren naturgasdrift.
Vilken metod bör användas?
BIL Sweden anser att klimatkonventionsmetoden är att föredra eftersom den är konsistent med hur koldioxidutsläpp mäts i alla andra sektorer och sammanhang. Den har ett starkt vetenskapligt stöd och är bekräftad av internationella konventioner. Biomassa i samband med fastighetsuppvärmning anses t ex alltid ge noll i koldioxidutsläpp.
Livcykelmetoden är ett värdefullt kompletterande beslutsunderlag vid många utvärderingar och policybeslut. BIL Sweden ser positivt på att denna typ av beräkningar redovisas för såväl fordonsbränslen som i andra sammanhang. Det är dock missledande att kalla siffror gjorda med denna metod för koldioxidutsläpp från slutprodukten. Jämför t ex med kött. Att använda uttryck som ger intryck av att köttkonsumtionens höga livcykelutsläpp av koldioxid uppstår i samband med ätandet är mindre lämpligt även om det ur ett livcykelperspektiv är korrekt. Detsamma gäller när industriella utsläpp i en etanolfabrik eller vid sockerrörsskörd i Brasilien kallas för koldioxid från en svensk bil.
Kolekvivalentmetoden bör aldrig användas. Den strider mot de vetenskapliga underlagen och mot de internationella beräkningskonventionerna. Den avviker från hur koldioxidutsläpp mäts i alla andra sammanhang. Metoden togs fram för att skapa ett styrmedel för bilars totala energieffektivitet och i det sammanhanget är det rimligt att mäta den totala energiförbrukningen. Detta mått har sedan felaktigt kommit att kallas för koldioxidutsläpp.
Förvirringen som uppstår av denna märkliga mätmetod visar sig i bl a Vägverkets och Naturvårdsverkets rapporter om klimatpåverkan från vägtrafiken (se t ex pressrelease mm 13/10). I avsnitten om nysålda bilar anses ökad etanolanvändning inte ge sänkta koldioxidutsläpp medan i avsnitten om trafikens totala utsläpp anses etanol ge noll i utsläpp. Detta orsakas av att verken i totalsammanställningarna är tvungna att använda klimatkonventionsmetoden medan de byter till kolekvivalentmetoden när de rapporterar om nya bilar. Ingen information finns i verkens material om denna blandning av principer.
Rimligen bör de också börja rapportera om koldioxidutsläpp från nysålda pelletspannor och då räkna dessa som oljepannor medan de räknas som noll i totalsammanställningar.